Oj, 777:de inlägget det förra =)
Oc så till något helt annat.
Om jag inte vet hur en sak ska kännas som "färdig", och inte har upplevt detta "färdig", så är det så svårt att motivera sig att fortsätta, eller förstå hur man ska komma dit. När jag vet vad jag letar efter, och vet hur det känns, är det mycket lättare att hålla fast vid den väg jag använder mig för att ta mej fram till målet.
5 kommentarer:
När det känns bra är det färdigt för den gången. Men det är ju så att det kommer hela tiden nya trappsteg som man inte vet hur de ser ut på ovansidan innan man är väldigt nära eller där. Antar att det är så att den frusterande känslan kan tolkas som tecken på att man fortfarande är stadd i utveckling.
Eller också har man bara en dålig stund eller dag eller...
ja, jag tänkte att när man vet hur en grej ska eller kan kännas är det lättare att ta sig dit. Tänkte på stackars Tulo som får stå ut med mycket som lille Bobson slipper veta att jag inte kunnat. Bobson kommer nog att få sin beskärda del av detta med.
Funderade lite efter att ha läst Kristi Smiths artiel om "Finess is fun with a LBI". Hon är rolig och intressant, en LBE människa på en LBI häst. (+ att han sa att hon gillade Tulo, bara en sån sak ;-) )
hon sa, att han.... skulle det stå
När det gäller finessen så är ju det bästa om man kan få känna på en välutbildad häst :) In my dreams..
Välutbildad häst är bäst, ständig hjälp av tränare nästbäst. Jag tror att man går Parelli vägen (eller annan väg) mest på egen hand är vägen kantad med osäkerhet och frustration och klarar man det blir kunskapen man bygger upp genuin och ens egna.
Men det är svårt. Så du är på slak lina och har gått så långt och bra : )
Skicka en kommentar