Y-svängen i kväll, 1 mil ca.
Kändes lite småsegt och sådär först. Mörkt, fast med månsken. Kom på att hålla axlarna alá "en ko som bara står och tittar" och då fick jag till nån sorts vettig sits och hållning och blev därmed mycket gladare =)
Kammade en del och kände på Tulos lite humoristiska sida (fick plötsligt en konstig bild av "snakey bends" i huvet =D )
Jaja. Han stretchade på fint och så där och det var bra. Hur konstigt det är, ibland tänker jag på galoppombyten i språnget,för att i nästa stund fundera över på att fatta rätt galopp öht, känns som vansinnet och genialiteten ligger rätt nära varandra liksom ;-)
Vänstergaloppen är mycket bättre nu, i somras trampade han ju av sig bootsen när vi fattade vänster. Nu känns den mycket stabilare, samtidigt som Tulo lika gärna kan gå i nån grisgångart på ett balanserat sätt, förmodar att jag sitter konstigt på då och stör så att summan av ekipagets balans ändå blir ett.
Bullebellan var med oss ut, och nu när vi kom hem ställde hon sig förväntansfullt och lyckligt vid altandörren. Hennes förvåning över att det faktiskt var minusgrader även på altanen såg rätt stor ut... Det blir ju inte alltid som man tänkt sig, ens när man är en hund...
Altanen, för kall i kväll.